Hej Språkpepp!

Jag arbetar ju några månader på Sametingetsspråkcentrum och i helgen anordnade jag tillsammans med Laila Daerga på Vualtjeren Tjïelte en inspirationshelg i sydsamiska för ungdomar i Vilhelmina/Dorotea Kommun.
Hur kul som helst och iallafall jag blev väldigt inspirerad:-)
_MG_8315

Språksorg och sådan som inspirerar

Jag blir inspirerad att öva vidare på samiskan när jag läser om andra som lyckats lära sig språket och hur mycket det betyder för dem. Ofta hör man talas om språksorgen, en känsla av att något saknas, när man inte behärskar samiska. Då är det väldigt skönt att läsa om människor som gjort något för att dämpa den sorgen eller rent av fått den att försvinna. Som till exempel Stig Arne somby som NRK skrev om i somras:

”…en dag slo den såkalte «språksorgen» inn – sorgen over å ikke snakke sitt eget samiske morsmål. Den dagen bestemte Stig Arne seg for å begynne å snakke samisk, med det lille språkfundamentet han bar på.” Hela artikel om Stig Arne hittar ni här.

Fler tankar kring språksorgen och viljan att ta tillbaka sitt språk finner man i artikel med Marit Tapio Guttorn som tagit ledigt från jobbet för att helt fokusera på språket.
”- Jeg har alltid følt at det er noe viktig som mangler i livet mitt. Same er jeg – men mitt eget samiske språk, har jeg ikke kunnet snakke”
(…)”- Den største utfordringen er min egen bitterhetsfølelse overfor fornorskningspolitikken. Den har stjålet mitt morsmål, forteller en åpenhjertet Marit Tapio Guttorm.
Men etter to samiskkurs på relativt kort tid, snakker hun nå samisk.”

I veckan skrev sydsvenskan om Ann-Helén Laestadius och hur hon hittat hem till språket.
”- Förr kände jag starkt att jag hade förlorat en del av min samiska identitet. När jag var i tjugoårsåldern bestämde jag mig för att ta tillbaka språket. Det blev alltmer tydligt hur jag kunde känna ett visst utanförskap när jag inte hade språket som är jätteviktigt för identiteten, för vem man är.”

Mer artiklar som inspirerar till att lära sig samiska åt folket!!

Snabbfika på samiska?

Eftersom jag tillbringar tid i Dearna i höst så passade jag på och bjöd in till en timmes samisk ”snabbfika” idag. Jag försöker komma ifrån känslan av att det måste vara så avancerat när man ska öva på att prata och få chansen att lyssna på samiskan. Förra veckan så intalade jag mig att det går att göra det även om man inte har så mycket tid eller energi. Så jag skickade ut ett mejl till några människor som jag vet pratar och några som håller på att lära sig.
Upplägget är 1 timme direkt efter jobb, fika och endast samiska. Om man inte har så stort ordförråd är det okej att låna ett ord från svenskan, men tanken är att uppmuntra varandra att använda de ord man kan. Vi blev 6 stycken idag, vilket var ganska lagom för att alla skulle kunna prata lite. Jag var jätte nervös innan, men så här i efterhand känns det som en rolig grej. Det blev alla möjliga samtal och en hel del skratt. Vi ska försöka ses igen om två veckor.

Språkspärrar


I måndags kväll lyssnade jag på Sylvia Sparrocks arbete med så kallade ”Språkspärrar”. Det var verkligen jätte intressant och inspirerande. Efter att hon berättat om projektet som Språkcentret drivit för att pröva en metod för att bryta språkspärrar så fick vi sitta i smågrupper och diskutera våra egna erfaranheter. Även om begreppet språkspärr är relativt nytt för mig så är dess betydelse väldigt bekant. Det kan både handla om människor som haft språket hemifrån som barn, men under tiden de växt upp inte fortsatt prata. Eller människor som läst sig till språket, och trots att man kan en hel del inte vågar börja prata. Det kan också vara så att man kan ha en språkspärr att prata med särskilda personer, men kanske kan prata med andra. Det fanns en rad orsaker till språkspärrar, som till exempel dålig slävkänsla/själförtroende, erfaranheter av tråkiga situationer och att språket för många är väldigt starkt knuten till den samiska identiteten och därför känns så sårbar.
Sylvia tog dock upp att för många så kan det räcka långt bara genom att man börjar prata om detta med andra och accepterar att man burit på en språkspärr.
Hur tänker ni om språkspärrar?

När tungan känns för stor och orden fumlar

I morgon kväll (måndag) klockan 18.00 berättar Sylvia Sparrock från Saemiediegkien gielejarnge om språkspärrar på folkets hus i Vilhelmina.

”I Norge har man vid språkcentrumet Isak Saba i Unjárga/Nesseby utvecklat en metod för att få passiva talare att våga tala samiska. Man noterade att människor med samisk bakgrund kunde gå kurs efter kurs i samiska och ändå inte börja tala språket. Samtidigt såg man att personer med icke-samisk identitet började tala samiska efter en kurs. Man insåg att orsaken måste vara djupare än att bara handla om språkkunskap och att det måste ligga psykologiska orsaker bakom. Man fann att för många passiva modersmålstalare fanns en så kallad språkspärr. För att bryta denna utarbetades en KBT-metod.
Under 2011 har Samiskt språkcentrum startat upp ett eget projekt i samarbete med Jane Juuso vid språkcentret i Nesseby och anpassat den KBT-metod man använt där för att bryta språkspärrarna till de förhållanden som råder på i det sydsamiska området.”

( Texten kommer från Sametingets lägesrapport för de samiska språken 2011

Lohkedh

Har varit en intensiv vecka. Varje kväll har jag dock försökt läsa något på samiska. Letat i gamla tidningar efter texter och därefter legat i sängen med ordboken i högsta hugg. Inbillar mig att något nytt ord fastnar varje kväll:-)

Guidelines for strengthening indigenous languages

Fick tips av Patricia Fjellgren idag om ett häfte med riktlinjer för att stärka urfolksspråken som man skapat i Alaska. Den innehåller tips på hur äldre, föräldrar, barn och studenter kan stärka språket med stöd av samhället, skolor och olika institutioner. Hela häftet har ni här.

De här gäller för de som håller på att lära sig språket:

Learners
Indigenous language learners must take an active role in learning their heritage language and assume responsibility for the use of that language as contributing members of the family and community in which they live. Language learners can strengthen their heritage language through the following actions:

a. Take the initiative and create opportunities to listen to and
speak the heritage language.
b. Take advantage of special times and places where people
come and practice their language skills, particularly in an
immersion environment.
c. Seek out a fluent language speaker who is willing to serve as a
mentor and make arrangements to work with that person on a
continuing basis engaged in language-intensive activities (e.g.,
Tanana Chiefs Conference Mentor-Apprentice Program.)
d. Recognize the complexity of language learning and use as a
way to help sustain the level of commitment needed to gain
speaking fluency and the associated literacy skills.
e. Use available media to record and listen to stories in the
heritage language and practice re-telling the stories to others.
f. Ask other speakers to participate in the respectful use of the
heritage language in all appropriate situations.
g. Gather and repatriate resource materials in the heritage
language from sources in the region, as well as from the
Alaska Native Language Center.
h. Be persistent in the practice of the heritage language, even
when embarrassed to speak in the presence of fluent
speakers.
i. Whenever possible, spend time with an Elder speaking the
heritage language and practicing proper protocol.
j. Learn the origins and meaning of words and practices
associated with the heritage language.

Kommentar:
Nu gäller det med andra ord att vara kreativ, hur kan jag börja använda mig av samiskan i så många olika sammanhang som möjligt? Tror att jag får börja med att boka in ett språkbad med Aahka i helgen till att börja med…

Ska du på bokmässan i Göteborg?

Missa i sånafall inte detta:-)


Torsdag 27 September, 15.00-15.45
Samer, inuiter och främjandet av ursprungsfolkens språk
Plats: seminarierum K2,
Hur undervisar man på ett språk där tidsenliga läromedel inte alltid finns tillgängliga?
Ett samtal om villkor och utmaningar för undervisning i och på minoritetsspråken
inuktitut och samiska, litteraturens roll i dessa språk, samt hur internet påverkar
språkutveckling, undervisning och möjligheten att hålla minoritetsspråk levande.

Medverkande: kanadensarna Michèle Therrien, etnolingvist och lärare i inuktitut, och
Daniel Chartier, forskare specialiserad på inuiternas litteratur, i ett samtal med Ann-
Helén Laestadius, samisk författare och journalist, och Lars Hallenberg, kanslichef
Lärarnas Riksförbund och adjunkt specialiserad på språk och läromedel.
Paneldiskussionen inleds med ett spoken word-framträdande av Taqralik Partridge,
inuit från norra Quebec i Kanada.
Moderator: Maria Carling, reporter Svenska Dagbladet.
Språk: engelska.

Orre bahkoeh daan våhkoe

Gaskeviermie: Internet
E-påaste: E-mejl
Haajpanidh: Försvinna
Gielteges: Spännande
Spååredh: Spara
Nossedh (4): fördriva tiden, pyssla
Jaksedh: nå, hinna ifatt, komma åt
Jueskie: kallt
Jarkoestidh:översätta
Saavredh (4): Träna
Lieredehtalledh: öva
Råaksoe: tik (hund)

Murreds hïelje!

”Han behöver mig för att få lite action in his life”

I veckan har jag haft ganska många chanser att använda mig av samiskan. Jag har låtit vissa av dem gå mig för bi, men några av dem har jag tagit. Sagt några meningar här och var. Ibland slängt in något samisk ord  osv.
Eftersom mitt ordförråd känns begränsat och det tar ett tag att få ordning på grammatiken så känns det väldigt stapplande. Ofta har jag en mening på tungan, men när den väl ska ut så blir det svenska istället. Inser dock att jag har allt för dåligt minne för att lära in massa nya ord utan att använda dem inom en snar framtid i något sammanhang.
I kväll när jag var ute och plockade bär bestämde jag mig för att det finns två saker som jag måste acceptera för att mitt språkprojekt ska fungera. Nämligen:

1. Jag och Victoria Silverstedh kommer ha en del likheter (iallafall när det kommer till språk).
Jag kommer att behöva lägga in samiska ord när jag pratar svenska och vice versa när jag har chans att prata samiska. Om jag enbart ska prata samiska så kommer jag att bli ganska tyst och ska jag enbart prata svenska så missar jag massa chanser att använda nya samiska ord.
Av någon märklig anledning så känns detta inte helt korrekt, men det är nog dessvärre nödvändigt för mig just nu.

Jag är väl inte den enda som någon gång fnissat när jag hört Victoria Silverstdt slänga in engelska ord och uttryck när hon pratar svenska.
Men från och med nu är hon min förebild när det gäller språket. Min ambition med samiskan är ju inte att bli någon språk professor, utan det handlar ju om att jag ska få ett ytterligare språk att kommunicera på. För henne är det viktigare att få fram de hon vill säga, än vad människor tänker om sättet hon säger det på. Hon bryr sig antagligen inte, och tar definitivt inte ansvar för att det svenska språket ska talas på ett korrekt sätt:-)

2. Jag kommer inte ha rätt dialekt eller uttal på ett bra tag (och det är ok för mig)

Jag vet inte om det är en inbillning, men jag har fått för mig att med  samiskan så är det väldigt viktigt att man lär sig rätt dialekt. Man ska liksom uttala ord korrekt utifrån det område man kommer från. Vilket ju säger sig själv är ganska svårt om det inte är så många personer från ens egna område som talar samiska, och framförallt inte i ens egna ålder.

För att tona ner den prestaions ångest jag känner för att inte uttala saker rätt så försöker jag tänka på min relation till engelskan.

Min första kontakt med engelskan var genom skolan och eftersom lärare finns där av en anledning så blev jag ofta rättat när jag uttalade ett ord på fel sätt. Vilket förstås var bra i många fall, man vill ju gärna säga rätt. Men av någon anledning fick jag för mig att jag hade så otroligt dåligt uttal att jag knappast kunde göra mig förstådd om jag skulle prata engelska, så jag undvek det. Efter skolan tog jag över kravet på det korrekta uttalet från lärare/klasskamrater och la det på mig själv. Vilket förstås gjorde att jag knappt vågade tala engelska. Jag led av detta när jag var ute och reste eftersom det innebar att jag missade massa kommunikation med människor.

Jag vet inte när det hände eller varför min syn på engelskan förändrades, men plötsligt så slutade jag bry mig. Både om uttalet och att jag inte alltid använde rätt ord.
Det kanske berodde på att jag under någon resa insett att det är många som tycker att det fantastiskt att jag faktiskt kan kommunicera på fler än ett språk, även om det inte är perfekt. Eller kanske för att jag insåg att jag missade allt det där jag ville säga till och fråga människor som inte pratade svenska. Kanske för att förstod att trots att man inte pratar samma språk så förstår man en hel del genom kroppsspråket eller delar av meningar. Jag insåg också att jag hade lättare att skämta om jag tillät mig att slappna av,  ”hellre svengelska än att vara en helt tillknäppt humorlös person”.

Ju mer man pratar med människor desto bättre blir språket förstås, och är man en härmapa och pratar med rätt människor så lär man ju sig rimligtvis även ”rätt” dialekt med tiden.
Angående uttal på engelska så har jag dock alltid varit lite avundsjuk på svenskar som har ett perfekt engelsk/amerikansk uttal. Men jag misstänker att det beror på att det under en längre tid exponerats för den dialekten antingen via tv/film eller genom att de umgåtts med människor från området.

Jag får helt enkelt acceptera att uttal och dialekt får vara min andra prioritet. Kanske kan jag fokusera på det om några år:-)

Hur tänker ni?